Mådde rätt bra i förmiddags. Hade blivit extra påmind om mitt jobb och mina älskade lastbilar, gick runt och tänkte trånande lyckligt på dem.=) Så många ljuva minnen och fortfarande så många drömmar att uppfylla!
Lyssnade på en skiva som jag brukade ha med på jobbet, härligt. Musik är som en genväg till minnen och känslor. Jag har ett "soundtrack" till de flesta jobb jag har haft, låtar som jag särskilt förknippar med just den lastbilen, just den körningen. Det kan räcka med att lyssna på någon av de gamla skivorna för att få mig att le lyckligt en stund.=)
Såg den här texten på en tavla och tyckte att den passade mig klockrent:
Så känns det verkligen! Längtan är stooor...
Framåt eftermiddagen började dock verkligheten med alla krämpor tränga sig in i mina ljuva Scaniadrömmar. Spelade pingis igårkväll; jätteroligt men det behövs inte mer för att trötta ut mig så att det påverkar mig dagen efter. Var dessutom tvungen att ta itu med saker i koloniträdgården. Beskära vildvuxen rosenhäck i hällande regn och sen köra bort kvistarna, inte direkt vad min kropp var sugen på idag. Resultatet är att jag hade ont överallt, min mage protesterade högljutt och jag önskade att någon skulle erbjuda sig att bära mig hem.
Då kändes drömmen avlägsen men bara jag piggar på mig en aning är den tillbaka igen, den är min drivkraft i allt jobbigt jag ska hantera.=)
